Igår var Gud god mot oss.

Solen sken.

Himlen var blå.

Sören Katt sprang och jagade citronfjärilar

Fåglarna kvittrade.

Varma vindar

Idyllen var total.

Ifjol så här års trodde jag att Gud skämtade med oss.

Då var det kallt, surt och eländigt och våren ville inte komma loss.

Konstigt att våren är en tid som alltid förvånar.

I går kväll övertalade Sören Katt mig att få lov att vara ute hela natten med de stora katterna.

Han tittade allvarligt på mig och pep och pep.

Sören Katt jamar inte, han piper.

Tillslut kunde jag inte stå emot.

Jag gick upp ur sängen och släppte ut honom i natten med förmaningar om att vara försiktig och akta sig för räven och den Svarta Grannen och inte göra något dumt.

Redan i lördagsnatt hade Singoalla och Sören något slags lördagsparty här ute runt husen. De satt mitt på vägen under gatlyktan och såg oskyldiga ut eller for runt som skott i trädgårdarna.

Maken hade svårt att fånga in honom när det var dags att sova.

Vi insåg att kvällen för den första utenatten nu strax skulle inträffa.

Jodå, jag sov lite oroligt i natt, som alla tonårsföräldrar, när deras  tonåringar är ute och rumlar om nätterna. Eller också berodde det på att jag hade så förbannat ont i min gamla kropp.

Han satt ute på trappan, när Maken skulle hämta in morgonblaskan i morse.

Fullständigt överlycklig.

Nu sover han djupt i duntäcket precis som Klas, katten alltså.

Där kommer han antagligen ligga och tryna långt in på eftermiddagen.

För ett år sedan skrev jag om grisar på bloggen.

Läs det som en inlaga till mina synpunkter om att oskuldens tid är förbi för människorna på jorden. Eller läs det som en kul anekdot från Makens barndom på landet i Världens Ände.

Jag läste i gårdagens pappersupplaga av DN om en pojke som mobbats i sin skola i Världens Ände. 

I byskolan hade han en längre tid blivit slagen, skrattad åt, förlöjligad, hotad verbalt och fysiskt och allmänt förnedrad av sina skolkamrater. Tillslut ville pojken inte gå till skolan.

Skolan, som arbetade utifrån den s.k. "Farstamodellen" krävde att pojken skulle gå till skolan i allfall. Han fick till och med skriva på ett kontrakt där han förband sig att gå till skolan, trots mobbningen.  

Andra åtgärder var att han skulle hålla sig i närheten av en vuxen på rasterna och att han skulle säga till lärarna om någon slog honom. Samt fick lov att ha mobiltelefon, så att han kunde ringa till sin mamma när han ville. 

Tillslut ville pojken inte leva längre.

Då förbjöd hans mamma honom att gå till skolan.

Hon såg också till att han fick byta till en annan och större skola.

Mamman anmälde Barn- och utbildningsförvaltningen för Barnombudsmannen (Bo). 

Bo menade att skolan brustit i sitt handhavande av fallet. De ansåg att skolan lagt över ansvaret för mobbningen på pojken, bland annat genom att förbinda honom med ett kontrakt att gå till skolan.

Det är en kränkande handling.

Barn- och utbildningsförvaltningen blev dömda att betala en relativt kännbar summa pengar i skadestånd. Men Barn- och utbildningsförvaltningen anser att de gjort vad de kunnat för att förhindra mobbningen och överklagar domen till Tingsrätten. 

Vad kan man äga om detta? 

Personligen anser jag att det är fegt och skamligt av vuxenvärlden att skylla ifrån sig och inte vilja rätta sig efter kritiken från Bo.

Jag menar att här brister det i empati.

Skolan har inte heller tagit pojkens perspektiv.

Det är kränkande att skriva kontrakt om att gå till skolan. Det är även oerhört fantasilöst att begära av ett mobbat barn att han också ska agera angivare. 

Här kan man verkligen tala om makt och ickemakt. 

Vilken vuxen, en lärare till exempel, skulle acceptera att skriva kontrakt med sin rektor om att gå till arbetet och inte sjukskriva sig, hur uselt man än mår, av att man blir illa behandlad, eller till och med slagen, av sina arbetskamrater?  Sedan ska han eller hon också ta sitt ansvar och skvallra på sina kollegor, när man redan är i underläge.

Nej, ingen!  

Det hjälper inte att försvara sig med att man använt ett arbetssätt eller en vedertagen modell för att förhindra mobbningen.

Det måste väl ändå vara resultatet som räknas? 

Skäms på er i Barn- och utbildningsförvaltningen i Världens Ände!

Det här är pinsamt!                                

Idag går alltså pojken i en annan skola.

Där är han inte mobbad.

Även barn har rätt till upprättelse. 

Vårbruket fortskrider.

På kvällarna är det ljust.

Alla fåglar som bor i trädgården och i skogen har fnatt och drillar som galningar till och med i skymningen.

Nu ska det byggas bo.

Sören Katt och Singoalla brottas och jagar varandra.

Sören är ganska ihärdig.

Singoalla blir lite trött på honom emellanåt.

Då tittar han sig noga efter Sören när han går ut från sitt hus. Han vill slippa att  ha sin ständige förföljare efter sig, när han drar iväg.

En katt vill vara i ensamhet när de drar ut på vandring.

Men det fattar inte Sören Katt, som fortfarande är liten och dum.

Men ofta kan Singoalla inte låta bli Sören.

Som härommorgonen när jag som vanligt försökte bli av med dom båda när de vill följa med till bussen. Det är svårt att skaka av sig en galopperande katt och annan kisse som travar efter.

Sören först och Singoalla sedan.

De liknar Helan och Halvan.

Två likadana med samma färg, i en smalare och en tjockare variant.

 Idag ska fröna sås i drivbänkar och pallkragar.

Nu börjar det på riktigt!

För alla som brinner av längtan att få titta på Tant Tagg, går det bra att göra det på  Tants bilddagbok idag.

Klicka bara på dagens datum så går det bra att titta på hur jag fick en smärtblockad i käkleden på Mun och Käkcentrum på Lasarettet i Ankdammen idag.

Passa också på att besöka Tants och Makens trädgård i Byn.

April månads dagboksbilder visar trädgårdsbilder i stort sett varje dag.

Och blåsipporna började nog redan i mars.

Moderatkvinnorna föreslår att man ska införa vaf-dagar.

Vård av förälder.

Tja, varför inte?

Om nu samhället kallt har räknat med att yrkesarbetande kvinnor mellan 45 och 65 ska ta hand om sina gamla föräldrar och även svärföräldrar på sin fritid, så vore det kanske en god idé.

Cyniska socialministrar i den gamla regeringen har öppet uttalat att man får ta sitt ansvar för sina gamla föräldrar, när det visade sig att äldreomsorgen har havererat.

I längden skulle det säkert vara lönsamt med vaf-dagar.

Då slipper denna grupp med kvinnor jobba ihjäl sig, gå i väggen och bli deprimerade för att de inte räcker till. Varken på jobbet, hemma eller på det oavlönade vårdjobb som de utför åt kommunerna på sin fritid.

Bristerna i äldreomsorgen skulle synliggöras.

Kvinnor skulle inte äventyra sin egen hälsa.

Sjukskrivningarna skulle minska.

Men nog är det väl tokigt att kvinnors liv ska var på ett sådant vis att vaf-dagar behövs? Nog skulle väl samhället vara så beskaffat att vi orkade ta hand om våra gamla anhöriga? Eller att det skulle finnas trygg äldreomsorg utan resursbrist?

Nog måste det väl ändå vara ett systemfel att behovet av vaf-dagar finns?

Oavsett om man är moderat eller inte. 

Igår kväll lyste månen över Byn.

Sören Katt vill inte gå in.

Singoalla lockade honom med alla möjliga trix, för att hålla honom ute.

Gå på tvären till exempel.

Till sist gav Maken och jag upp och insåg att nu är den där första gången lille Sören skulle vara ute hela natten.

Vi hade varit ute i månskenet och försökt fånga honom.

Men han kom rusande i mörkret och strök snabbt förbi, som om han trodde att det var en kul lek.

Men när jag borstat tänderna och klockan var en kvart före midnatt, prövade jag att ropa på Sören med kattrösten en sista gång.

Då kom han galopperande och ville in.

Så länge har lille Sören aldrig varit ute med de stora grabbarna förut.

Han växer upp. 

I morgon kl.12 går sjuksköterskorna i strejk.

Men inte övarallt.

Här och där fördröjs starten av strejken för att det ska utredas om det är en strejk som är allmänfarlig.

Snacka om att vara livegen!

Även i Världens Ände ska sjuksköterskorna strejka på Lasarettet i Ankdammen.

Sjuksköterskorna på sjukvårdsupplysningen blir också uttagna.

-Det är inte farligt att ta sig till akuten eller vårdcentralen om man tycker att man behöver sjukvård, sa en sjuksköterska i en intervju i lokalblaskan.

Men det är väl precis det som är meningen.

Alltså att visa på att sjuksköterskorna på sjukvårdsupplysningenfyller sin funktion och är värda sin vikt i guld.

Det kommer att visa sig.

På akuten till exempel.

Men allmänfarligt?

Nej, det där är ett stolpskott, för att vinna sympatier till Kommunerna och Lanstingen, från tredjeman.

Här i Världens Ände är arbetsgivaren så fräck att de vill att sjuksköterskorna ska sänka sin lön.

Det är kränkande.

Vem skulle inte gå ut i strejk då?

Nu går det framåt.

Jag tog bort den första fästingen på Sören katt idag.

Han fattade ingenting.

Han trodde jag killade honom bakom örat.

I trädgården händer det något varje dag.

Alla framsteg har dokumenterats i bilddagboken.

Nu ska vårbruket börjas.

Och höstens påbörjade trädgårdsmake-over fortsättas.

Det är mycket möda och arbete nu, innan trädgården blir mera underhållsfri.

Helt klart är det en paradox.

Jag sliter som ett djur för att få slippa arbeta sedan.

Ryggen, axlarna, armarna, tummarna och knäna gör ont.

Dagens uppgift har varit att anlägga en blivande salladsodling i pallkragar.

Det kommer nog att bli lättskött när det blir klart.

Jag tröstar mig med det, i allfall, medan jag tappar upp ett bad med enbärsbadsalt, som lär ska vara nyttigt för ömmande kroppar.

Men gässen kacklar över hustaket som om ingeting vore nytt under solen dagarna i ända.

Man kanske skulle vara gås?

Det har smugit sig en misstro och en misstänksamhet hos dagens människor.

Oskuldens tid är över.

För 35 år sedan var folk jätteglada när jag ville fotografera dem.

Ingen var misstänksam eller ville inte vara med på kort för att de var missnöjda med sitt utseende. Nu för tiden är det alltför många som misstror mig när jag kommer med kameran. Jag fotograferar inte alltid endast på familjens födelsedagar eller på julafton.

Jag har ofta kameran med mig.

Man vet aldrig vad som dyker upp.

Det finns alltid intressanta saker att berätta om.

Det finns alltid spännande människor att fotografera.

Nu är det ju inte fel på människor som inte vill vara med på bild.

Tvärtom.

Det är något annat som är fel.

Men det finns en utbredd rädsla.

Man vill veta vad bilderna ska vara till.

Varför jag fotograferar.

Människor är inte trygga med att bli fotograferade, när jag bara tycker att det är intressant att skildra min omgivning.

Att plåta porträtt är inte att tänka på.

Om man inte känner sig obekväm med sitt utseende, så är man rädd att för var bilderna kan hamna.

Jag frågar ofta om lov att fotografera folk eller olika miljöer.

Inte helt sällan får jag nej.

Men vad är det som händer idag egentligen?

Är det utseendefixering och önskad evig ungdom hos människor i medelåldern, som gör att de inte vill figurera på bild? Jag skulle aldrig släppa igenom bilder som jag tagit på andra, där de ser hopplöst knäppa ut eller har munnen full med mat och tuggar fånigt.

Nej, folk ska få se vackra och normala ut på mina bilder!

Men också; varför inte duga som man är?

Det är ju vackert!

Idag är tillgängligheten så stor när det handlar om media och kommunikation. Människor av idag känner ett starkt behov av kontroll av hur bilder, som de har en relation, till hanteras.

Idag är folk medvetna om att bilder kan missbrukas och förvanskas.

De är rädda för att bilderna ska publiceras någonstans på ett otillbörligt sätt.

Eller kunna användas av andra på ett otillbörligt sätt.

Att bilderna ska publiceras på nätet, är det som folk är allra mest rädda för.

Det förekommer ju kriminella handlingar på Internet.

Människor är inte okunniga.

Fjällen har fallit från våra ögon.

Det är sorgligt att, med teknikens landvinningar och en ström av visuell information, har vi också blivit både missnöjda med oss själva eller misstänksamma mot allt och alla.

Sekretess och skydd mot alla de oärliga människor som lurar därute i cyberrymden, är något som har fått allt större betydelse hos oss.

Jag måste faktiskt säga, att jag tycker att det var bättre förr, när man trodde alla om gott och vågade låta ytterdörren vara olåst, när man var ute i trädgården.

Och de flesta trivdes med att se sig själv på bild.

Jag vill tillbaka till oskuldens och godtrogenhetens tid.

Då var det lättare att leva.   

Ute regnar det.

Snöblandat.

Sören Katt vill inte gå ut.

Överskottsenergin använder han till att terrorisera oss när vi äter frukost.

Välter en golvlampa i vardagsrummet.

Anfaller våra frukostsmörgåsar.

- Varför tror du vi har skaffat dig? sa Maken till Sören Katt, när Sören tillslut gick med på att komma in.

Sedan gick kisse och la sig och sov i sin korg vid datorn.

Han har inte förstått att han är ett sällskapsdjur.

Vi har en slyngel.

Sören Katt är i tonåren.

Han tänjer på gränserna och vill vara ute längre och längre om kvällarna.

När han var liten kom han lydigt springande när jag ropade in honom om kvällarna.

Nyss var Maken ute och la ett täcke på min varmbänk som blev en kallbänk inför natten.

Sören Katt vägrade att gå in.

Maken försökte faktiskt fånga honom.

Igår kom han inte frivilligt förrän strax före 22.00

Kvällen innan närmare 21.30.

Jag står här fånigt på trappan och ropar Sööören med min speciella kattröst utan att han dyker upp. Det är bara en tidsfråga innan han tänker vara ute länge än vad vi orkar hålla oss uppe och kvällarna.

Sedan blir det hela natten.

Singoalla är ute om nätterna.

Men ha när vuxen.

Hur ska man förklara det för Sören Katt?

Än så länge är han liten och dum och kan bli uppäten av räven.

Igår hörde jag på lokalradion en man i turistsvängen tala om hur man skulle kunna göra goodwill för Världen Ände.

Man ska tänka positivt.

Medborgarna i Världens Ände ska alla tänka positivt, tala i positiva ordalag och helst bara säga positiva saker om Världen Ände till utomstående från Fastlandet.

Helst ska man skriva på ett papper där man förbinder sig att vara en positiv representant för ön.

Då kommer turisterna i horder.

Alla blir glada.

Alla vill åka hit.

Vi blir lyckliga.

Och inte skulle denna kampanj kosta ett öre.

Reklam alldeles gratis om vi medborgare tog vårt ansvar och var positiva.

Komiskt förslag, anser jag.

Jag är nog en negativitets-konsult, som bara gnäller över marginaliseringen av landsbygden och alla dumheter politikerna hittar på i Ankdammen.

Jag klagar också över den tok-ekonomi som råder i Världens Ände, där kostsamma skrytbyggen av onödiga kongresshallar går före ekonomiska möjligheter att hålla Lasarettet med läkare, personal och öppet fem dagar i veckan.

Jag är realist, som Maken skulle säga.

Dessutom är jag inte säker på om jag önskar att få bidra till mer turism, i allfall inte genom positiv tänkande.

Jag är helt nöjd med det som är.

Se där.

Här visar jag återigen ett exempel på dessa negativa och framstegsovänliga medborgare som ska tänka positivt.

Jag tar mig för pannan medan jag hoppas att jag slipper förbinda mig att bara tala väl om Världens Ände med utsocknes.