Jo, jag skrev faktiskt talkkuna förut i mitt förra inlägg.

Jag är säker på att det där med talkkuna i fil måste förtydligas.

De flesta har nog aldrig hört talas om vad det är.

Om dom inte kan finska förstås

Talkkuna är en finsk, ja man ska säga Tavastländsk,  mycket ålderdomlig specialitet, som jag är barnsligt förtjust i.

Talkkuna är ett slags mältat och rostat havremjöl som man häller i filen och äter till frukost. - Skrämjöl, säger kanske någon, en specialitet från Värmland. Men talkkuna är mycket mer mältat och kraftigare. Och man gör inte nävgröt eller bakar på talkkuna, som man kan göra med skrämjöl. Röksmaken är mycket påträngande, ja ungefär som kraftig dricku, som vi brygger här i Världens Ände.

Jag skulle vilja påstå att talkkuna är lika speciellt som surströmming.

I allfall i frukostsammanhang.

Jag är i allfall överlycklig över min talkkunapåse.

Jag fick den i present tillsammans med en rad andra finska delikatesser av mina finska "systrar", som var på besök här i Världens Ände, och som de vet att jag längtar efter.

När jag cyklade från bussen igår.

Helt inne i mina egna tankar hörde jag ett konstigt skrik.

Jag hade skrämt upp några bläcku - tofsvipor.

De där bläcku var bara de som var utsatta på vakt för att varna de andra.

Plötsligt steg en jätteflock med pipande bläcku upp från åkern i Dalen.

Dom har väl samlats för att flyga till Egypten.

Jovisst är det höst nu.

Fast det fortfarande är varmt.

I allfall i Världens Ände.

Jag äter fortfarande kall fil med talkkuna på utan att frysa.

Men utanför mitt fönster har Grannens lönn fått en touch av rött i bladen.

Hösten är en vemodig tid.

Den väcker känslor som Valles Matte säger

Frågan är bara om det är ett stilla, lugnande vemod inför mörker, ylletröjor och tända ljus eller om det är en vemodig saknad av den varma sommaren?

Det blir mörkt tidigare och tidigare.

Chockade upptäckte vi hur mörkret la sig över Världens Ände, på väg hem från helgens surströmmingsfest på Fastlandet.

Redan efter 20.00

Sören Katt har hunnit fylla ett år.

Detta innebär inte att han blivit vuxen.

Men han har ju Singoalla som lär honom lite om vuxenlivet.

Förra året var det tomt när vi kom hem från surströmmingskalaset.

Ingen katt kom och tog emot oss.

Igår var det två.

Den ena viftade på svansen som en hund.

Sören var lycklig och trött efter en helg med Singoalla och hans familj.

Redan i går kväll kändes det som lite höst, när vi satte oss i bilen på Ica Maxis parkering.

Vi hade bunkrat lite på väg hem till Byn.

Det har slagit om nu.

Den som undrar vad en Tant i Världens Ände har för sig nu för tiden kan alltid titta på Bilddagboken. Länk finns till höger på sidan.

Jag har tänkt på Klas, katten alltså.

Idag är det ett år sedan han dog i mina armar.

Det har blivit mörkare om kvällarna nu.

Vi har överlevt Medeltiden.

Nu ska vi bara överleva Folkdansfestivalen.

Sedan blir det

lugnt

skönt och tyst.

Nejdå.

Jag har inte försvunnit från jordens yta.

Jag har inte heller utplånats ute i cyberrymden.

Jag har haft sommargäster.

Jag har läst deckare.

Jag har arbetat i trädgården.

Och 

En hårddiskkrasch på pc:n

Fel på internetlinan.

Spöken i accesspunkten.

Felinställningar i macdatorerna. 

Säg det problem som jag inte stött på.

Fortfarande är inget riktigt som det ska. 

Det är som att sitta på en öde ö i universum.

Men bara nästan.

Man kan leva på en öde ö även utan kontakt med yttervärlden.

Det går, även om man inte tror det.

Mitt i sommaren är datorkvinnan jag brukar anlita, hysteriskt upptagen.

Det är nästan synd om henne, för hon hinner inte.

Fast hon vill. 

Av någon mystisk anledning har jag just plötsligt och oförklarligt tillträde på Internet med den gamla G4:an efter en månads frånvaro, idag. 

Gud vete när jag får access nästa gång! 

Jag undrar om jag törs stänga av datorn igen?

För att ingen ska tro att Maken också blivit spattig med sina vita sniglar, finns de dokumenterade på Tants bilddagbok. Närmare bestämt den 14 juli.