Bassängen var full idag, av människor med nyårslöften om att börja motionera. Företrädesvis unga flickor i bikini.

Jag fick återigen anledning att fundera över varför bikinin behålls på när (och om) man tvättar sig i duschen och i bastun.

Aldrig någonsin har väl kroppen utnyttjats och sexifierats som idag?

Aldrig någonsin har väl vår kultur haft sex som ett ideal och så mycket som kretsat kring kroppen och könet, som idag?

Aldrig någonsin har väl avancerad sex funnits som ett ideal bland unga människor, på samma sätt tidigare?

Fråga mig då inte varför det tycks vara så tabubelagt att visa sig naken i simhallens tvagningsrum tillsammans med andra kvinnor? 

Det hela är hela en paradox.

Att dölja sin kropp för andra kvinnor, i en av de mest uråldriga situationer, nämligen den att tvätta och vårda sin kropp i en kvinnlig gemenskap.

Har detta att göra med  skruvade kroppsideal, att jämföra sig med andra, att inte duga och en rädsla för sig själv?

Nakenheten i sig har inget med sex att göra.

Kanske är det därför, när ytan faller och människan är som hon är; det är då man blir rädd att visa sig hur man ser ut för andra kvinnor?

Eller är det en generationsfråga?

Förutom, att vi tanter har blivit uppfostrade av barska badtanter när vi var små, att tvätta oss från topp till tå utan att ha baddräkten på oss, så kanske vi har förstått att våra kroppar är som dom är och det är mänskligt.

Inget att dölja.

Inget att generas över.

Inget vett att vara rädda.

För vi är nakna i duschen, som vi en gång föddes.

Igår hörde jag på radion att det finns kvinnor som är aktiva i en rörelse mot att tvingas ha överdelen på bikinin, på i de offentliga simhallarna. De menar att brösten är en kroppsdel, vilken som helst som inte behöver döljas, och att de vill kunna simma på ett jämlikt sätt.

En motrörelse mot rädslan för att inte duga som man är?