Min vän Tidningsmannen skriver i en kommentar till mina tankar under gårdagen, apropå profeten Muhammed som rondellhund och yttrandefriheten:

Finns det ett oavvisligt allmänintresse av att publicera frågar jag mig så som varande redaktör. Svaret är nej. Man måste ta hänsyn till att publiceringen kränker en stor grupp människor. Finns det något i denna publicering som väger tyngre än detta? Naturligtvis inte. Det skulle det ha gjort för att publiceringen skulle vara rimlig.

Så väger man all publicering, för och emot.

Att Vilks gör Muhammedhundar är ok. Det är hans rättighet som fri konstnär.

Att landsortstidningen publicerade var inte ok. Det finns inget i dessa bilder som är oavvisligt allmänintresse.

Ja, så enkelt kan man också uttrycka det.

Jag och Tidningsmannen är rättså överens. Hans sätt att resonera är ju ett sätt att  använda en etisk värdegrund på ett praktiskt vis i en tidningsmans vardag. Etik före yttrandefrihet så att säga. Det handlar alltså inte om munkavle. Det handlar om hur man bemöter sin nästa.

Ja, Lars Vilks har en konstnärlig frihet. Han kan teckna Drottningen och Reinfeldt som två kopulerande rondellhundar om han vill. Precis som han har gjort profeten Muhamed som rondellhund. I princip är det så.

Om det nu hade räckt med det. För det var inte att visa sin konstnärliga frihet Lars Vilks gjorde Muhammed.Hans avsikt var att pröva en gräns genom en provokation för provokationens egen skull.Det hörde jag honom själv säga i Aktuellt förra veckan.

En fri konstnär har sin rätt till sin konstnärliga frihet, det är vi överens om. Men behöver  Konsten bestå av själva företeelsen Provokation? Jag skrev igår att själva publiceringen i Nerikes Allehanda  var en performance, eller ska man säga en installation, i sig. För att förtydliga mig, vill jag påstå att det inte var själva teckningen av profeten Muhammed som var konstverket, utan publiceringen i Nerikes Allehanda.

På något vis kan jag då se den konstnärliga friheten i lika stort gungfly som yttrandefriheten. Ett etisk ställningstagande skulle inte skada en konstnärs arbete i vardagen, lika lite som en tidningsredaktions.

Jag har en underlig önskan. Det är att lära mig norska.

Det är inte för att att en bloggare, BLomst, från landet i väster har hittat mig. Jag menar; jag försöker inte ställa mig in eller så.

Förra helgen umgicks ju jag och maken i nordiskt samförstånd med en samling medelålders folkhögskoleelever som 30-års jubilerande på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv. Jag fick ju fullkomligt vältra mig i det norska språket då. Fortfarande tänker jag på norska. Detta vackra språk klingar ännu i min skalle efter denna helg.

Man kan fråga sig vad nu denna böjelse, och för en svensk, underliga önskan kommer sig.

Möjligen kan det bero på att jag som 12-åring flyttade med mina föräldrar till grenselandet i Dalsland. Där talade man en konstig rotvälska blandad av norska, värmländska och bohuslänska. Jag lyckades aldrig tala denna dialekt med någon övertygelse ens om jag försöker, men däremot faller norskan som pärlor in i min mun. Många norska ord är faktiskt exakt desamma som de dalsländska.

Jag var margarinbarn på 60-talet. Margarinbarn betyder att man stoppade så många ungar som möjligt i bilen, så man kunde handla så mycket margarin, socker och mjöl som möjligt per person i grensehandeln. Det var billigt med margarin i Norge på den tiden. Vi margarinbarn köpte oss varsin Firklöver-chokladbit, när vi nu var där.

Senare köpte jag mina konfirmationsskor och singeln  MrTamburine man med The Byrds i Halden.

I Halden åt jag också mitt livs största glass, när jag var gravid med Dottern. Det måste ha varit tran i den. Trots att jag hade pica och var beroende av glass som en narkoman, höll jag på att kräkas. Den hade i allfall vackra och klara färger. Jag la glassen i en papperskorg.   

Ännu senare, under mina första år i Världens Ände, längtade jag så mycket efter Trulses Fiskeboller i kraft och kneipbröd att den gamla mamman skickade det i paket till oss.

Nu kommer jag från ämnet.

Det var om det norska språket det skulle handla om.

En norsk språkkurs i Sverige tror jag inte på. Ja, i allfall inte i Världens Ände.

Men nu har jag chansen att läsa en norsk blogg på norska.

Inte helt fel.

Jag kan ju alltid läsa den högt för att få höra den vackra språkmelodin.

Mitt norska ordförråd kommer att utvidgas.

Närmare än så här lär jag aldrig komma en en norsk språkurs i Sverige.

Svenskarna vet inte vad de missar.

För några dagar sedan sa jag till Maken när vi hade lagt oss:

- Vi kommer nog aldrig att komma på vad Bosse ska heta förrän han har flyttat hit.

Nä, det trodde inte Maken heller.

Gårdagens namnförslag:

Bossen

Basse

Kenneth

Siv

Ja, utifall Bosse är en hona. Det finns en procentuell chans att en rödrandig katt är en hona.

Igår lyssnade jag på samtalen i "Godmorgon Världen" i Radions P1, men jag missade inslaget om konstnären Lars Vilks bild av profeten Muhammed som rondellhund publicerad i Nerikes Allehanda i förra veckan. Maken däremot hörde och återgav samtalet.

Bilden gav ju som bekant återverkningar i den muslimska världen. Ända borta i Pakistan var människor upprörda över att profeten hade avbildats på detta sätt. Konstnären ville ju bara provocera för provokationen skull och beröra det omöjliga, dessutom avbildade han det o-avbildbara, dessutom som hund, som lär vara det smutsigaste av alla djur på jorden om man får tro muslimsk sedvänja. Om nu även detta sistnämnda också var en medveten provokation för att pröva gränser för Konsten, har jag inte förstått av de inslag i nyhetsmedia jag såg och hörde förra veckan. Att sedan en svensk landsortstidning publicerade verket, blev sedan en fråga om tryckfrihet och yttrandefrihet och i förlängningen en fråga om demokrati.

Det konstnärliga värdet i bilden kan jag lämna därhän, eftersom det inte var det Lars Vilks i första han ville framföra, utan en slags performance i yttrandefrihet i sig. 

Själv har jag svårt att riktigt inse själva Konst-akten i detta verk och att Nerikes Allehanda genom att publicera bilden skulle tillföra världen så mycket demokrati och yttrandefrihet genom detta. I "Godmorgon världen" var man rörande överens om att inte införa Lars Vilks teckning hade varit ett hot mot yttrande- och tryckfrihet.

Jag har däremot svårt att tro att man skulle vara lika rörande ense om att tryckfriheten, yttrandefriheten och demokratin skulle vara hotad om man skulle förvägra publicera tecknade bilder av Drottning Silvia och Fredrik Reinfeldt som kopulerande rondellhundar eller nidbilder av judar tecknade av skinnskallar i en vanlig lansortsblaska, som i vanliga fall inte ger sig ut för att gå i bräschen för varken satir, ironi eller ett ställningstagande i världspolitiken.

Nej, det handlar inte om yttrandefrihet och demokrati. Det handlar om islam-skräcken och den 11 semptemberhatet och okunnigheten om islam.

Den icke-sekulariserade makten inom islam använder själklart profeten Muhammed som tillhygge. Men det finns också sekulariserade muslimer i världen, även i vårt land. De blir lika kränkta som vi kristna skulle ha blivit om våra kulturyttringar, religion och historia skulle ha avbildats som en smutsig hund i demokratins namn.

För någon vecka sedan blev jag utmanad av Fru Fundersam att skriva ner 8 fakta/vanor om mig i min blogg. Sist i inlägget skulle jag utmana 8 andra bloggare att göra sammaledes. Nu gör jag inte det. Jag nöjer mig med 6. Här är 8 rådata om mig:

• Är ensambarn och har själv endast ett barn
• Har brutit svanskotan
• Är fotograf, men är inte längre yrkesverksam
• Gillar pölsa
• Har kronisk migrän
• Saknar katten
• Kan inte vifta på öronen
• Gillar inte naturprogram på TV