Intressena går fortfarande i sär i Världens Ände.

I dag kan man läsa i blaskan att Länsstyrelsen stoppar Den Stora Inkassojättens expansion i Ankdammen med hjälp av kulturminneslagen. Deras byggplaner för en underjordisk kulvert och en underjordisk del att trycka inkassokrav i, går om intet när arkeologerna undersökt murar på en av deras fastigheter och funnit rester av en gränd och flera hus från 1100-talet.

- Länsstyrelsen har valt medeltida murar under jorden istället för arbetstillfällen idag. Vi tycker att man kan ta bort murarna under jorden och att arbetstillfällen i Världens Ände är viktigare. Den som har jobb hos oss idag behöver nog inte oroa sig, men tyvärr hamnar framtida jobb någon annanastans, säger Chefen för den Stora Inkassojätten.

Nyss hörde jag i lokalradion om markägaren som bodde i grannsocknen och som var upprörd över det avverkningsförbud på sin egen ägandes skog som han fått av Länsstyrelsen. Länsstyrelsen vill skapa ett nytt naturreservat på den västra sidan om Träsket, som ligger på gränsen mellan Byn och grannsocknen. De vill bevara gammelskogen. Markägaren är arg för han inte får avverka. Han anser att man inte sköter skogen på rätt sätt om man bara låter den vara. 

- Den blir förstörd om den bara får stå där och och ruttna, sa han i radion.

Han vill kunna avverka för att säkra virkestillgång till barnbarnet som har snickeri.

Kulturarvet mot vårt dagliga bröd.  

Vems intressen ska vi värna? Nu eller framtidens?

Jag började dagen med att ringa den lokala internetleverantörer. Ingen access till yttervärlden i dag. Clas, teknikern alltså, var tjänstledig till den 18:e juli. Jag anade att han skulle till BB med frun. Anders hade semester. Så jag fick prata med Daniel. Han kunde göra en omstart, så att modemet kunde synka upp igen.

Många herrar blir det.

På väg till bageriet såg jag Syfröken och Äldste Sonen sitta utanför huset i trädgårdsmöblerna. Vi hejade och så klev jag in i trädgården för en pratstund. När jag skulle sätta mig på cykeln igen följde Syfröken mig till brevlådorna för att hämta dagens post. Medan vi stod där körde en vinröd stadjeep förbi. Sedan bevittnade vi hur bilen körde på ett djur. Bilen fortsatte. Den bromsade inte ens in. Än mindre stannade.

- Han körde på ett djur, sa Syfröken, det ser ut som en mink.

Djuret rörde sig konstigt och jag är för närsynt för att se. Men den rörde sig som en mink.

- Det var väl inte en katt? fortsatte hon.

-Jag cyklar bort och kollar, sa jag.

Syfröken bad att få slippa se och stannade kvar en bit bort.

Jag cyklade iväg till djuret. På vägen ligger en liten honkatt med krossat huvud i en pöl av blod. Ögonen var på väg ut ur sina hålor. Pälsen var blodig. Jag hade träffat den lilla honkatten en gång tidigare. Det var en väldigt rar och trevlig liten katt. Men jag har ingen aning vems katt det var.

Katten låg ju på vägen. Där kunde den inte ligga. Så jag lyfte in den och la den i gräset i dikeskanten och klappade den och sa till den att det var ledsamt att hon skulle få sluta livet  på det här sättet. Den lilla katten var id-märkt. Jag antecknade id-numret och cyklade tillbaka till Syfröken. Vi ringde polisen som vidarebefordrade oss till Svenska Kennelklubben som har hand om id-registret för katter och hundar. Jodå, det stämde; en sköldpaddsfärgad honkatt vid namn Rizzla från Byn och ägaren var en mer avlägsen granne till Syfröken.

Silversmeden och hans familj är en familjemedlem mindre nu. De är ledsna och arga. Jag bad honom skona de som är känsliga i familjen eftersom Rizzla var så skadad.  Faktum är att när man kör på en katt så känns det i bilen. Det hörs och det känns. Det vet jag för jag har suttit med i bilen när Maken kört på katter. Sådant händer. Det går fort ibland. Det är inget man gör för att man vill det. Men man undrar hur det kommer sig att den som kör en bil inte stannar, bromsar in, saktar in eller på något sätt reagerar om man kört på något. För märker, det gör man. Även om man inte kan hjälpa att man kört på en katt, en räv, en kanin, en igelkott eller vad som helst, borde man ha mod nog att stanna och flytta djuret ur vägen.

Visar det sig dessutom vara ett husdjur är det på sin plats att försöka kontakta ägaren också. Det är inte något omöjligt. Inte heller för mycket begärt.

Silversmeden och hans familj hade nog velat det i allfall.

Idag har jag varit påväg till bageriet för att dricka förmiddagskaffe hela dagen. Men jag  kom aldrig iväg. Det kom ständigt saker emellan. Inte ens när jag väl var på väg kom jag fram som jag tänkt. Det hände saker på vägen hela tiden. Det hann bli seneftermiddag innan jag fick förmiddagskaffe.

Tänk hur det kan bli.

Kampen är inte över än.

Alltså med Airportkortet. Jag har pratat med min vän Tidningsmannen. Än finns det saker att prova, innan den definitiva domen faller för Airportkortet.

Eftersom regnet öste ner och många gick hem från festen i hamnen gick vi in på Krogen, som öppnat sina portar. Där var det varmt och torrt och brasan sprakade.

Förra året försökte jag förgäves få  lite te istället för det kaffe som ingick i den meny som serverades på sockenfesten. Jag lyckades då få tag i ungefär 3/4 dl halvkallt vatten. Det  gick inte att utvinna något rikare te smak från påsen i det vattnet. I år gick det bättre. Jag lyckades få tag i 2 dl halvkallt vatten. Kaffebryggaren gick sönder i år igen. De som drack kaffe i mitt sällskap hade precis samma problem som förra året. Jag lyckades alltså betydligt bättre än de.

Vinet var lika dyrt som vanligt. Jag nöjde mig med ett glas till maten. Eftersom jag gärna avstår  att dricka kallt rödvin utomhus, beställde jag in ett glas vitt. Det höll sig kallt hela middagen. Det var bara det att jag skulle tagit reda på att det serverades barbequebuffé. Heta revbensspjäll och barbequesås med vitt vin rekommenderar jag inte. Alternativet hade varit rökta räkor och inlagd strömning till vitt eller rött.

Medan vi torkade upp vid brasan på Krogen, pratade jag med min vän Animatören. Han har min MacG4 i sin vård för att hjälpa mig med att leta efter felet med mitt nätverkskort. Datorkvinnan och tillika Bondfrun trodde att Airportkortet gick sönder för att batteriet dog när datorn var på. Själv är jag inte hundra på det. Inte för att en del påstår att Macar inte kan gå sönder utan för att batterier måste kunna dö när datorn är på utan att hårdvaror kraschar. Logik. Nu har jag lämnat den till Animatören som försöker lista något.

- Du har nog bränt Airportkortet, sa Animatören, jag förstår inte vad som är fel.

- Skit också, sa jag, ett  begärligt och begagnat Airportkort för 400 spänn, som jag hann använda i tjugo minuter åt pipan!

Så var den kvällen förstörd.

- Nu går jag hem och dricker vin, sa jag när klockan var 22.30

- Varför beställer du inte här? sa den Avflyttade Sockenbon På Besök

Animatören skrattade

- Det är billigare hemma, sa han

- Speciellt när man just bränt ett attraktivt, billigt Airportkort, sa jag, och gick hem och bröt Makens försök till att utveckla social fobi.

Där drack vi lagom tempererat rödvin.

Det var många sockenbor som jag aldrig sett på Sockenfesten.

Ja, jag såg ju sockenbor som bor här och sockenbor som är skrivna någon annanstans än i socknen också, förståss.

Och som ett pittoreskt inslag kan ju vi sockenbor alltid ställa upp för de sockenbor som vi  sockenbor aldrig har sett förut. Alltså de sockenbor som är ännu mer tillfälliga, än de sockenbor som inte är skrivna här.

Alla sorters sockenbor är välkomna på sockenfesten. Så måste det vara. Självklart!

I matkön till barbequebuffén hörde jag följande av en ung sockenbo som jag aldrig sett:

- Det här måste vara årets höjdpunkt här!

Jag vände mig om och sa:

- Närå, 50-årskalasen är också höjdpunkter och dom har vi året runt. Sendan har vi en sockenfest till i augusti.

Den unge sockenbon mumlade lite surt om något till mig och vände sig till en äldre man och sa:

- ........det borde väl du veta som är född här, morfar.

Morfar såg lite förvirrad och helt oförstående ut.

Morfar var väl i 75- årsålder och när han föddes fanns det ingen Krog i hamnen och sockenfesterna liknade nog inte den här sockenfesten, om det ens fanns någon slags sockenfest. Den här sockenfesten har bara pågått i tre år. Där gjorde ju jag bort mig när jag försökte vara ett pittoreskt inslag i folklivet.

- Jomen det är väl klart, sa jag, och avslutade konversationen.

Morfar var för mig en dittills okänd äldre sockenbo. Möjligen en tillfällig med rötterna i Byn. Inte ovanligt om man säger så. Det brukar alltid komma någon 80-åring då och då om somrarna, och berätta att de bott i vårt hus när dom var små eller är födda där. Sedan inte satt sin fot i Byn.

När alla sockenbor, som inte är skrivna i socken kommer till Byn, men inte bor här, presenterar man sig gärna med att de har bott här sedan 1965 eller 1973 eller något sådant. De är mer locals än vi locals själva är.

-Konstigt att vi inte setts, händer det att jag sagt någon gång, innan jag har begripit att de bott här en månad om året sedan 1965 i en annan del av socknen.

Det är viktigt att vara sockenbo och ha en tillhörighet och inte vara en turist. Det finns någon slags åtråvärd tillhörighetssträvan. Önskan att vara en local är så stark att man presenterar sig som en local när man är här. Inte som sommargäst. Inte som turist. Möjligen som vinterfastlänning. Det finns klasskillnader. Har man en anfader som är född här, så har man också en inträdesbiljett till att inte vara en turist i mängden.

Det är sannerligen ett intressant fenomen som bottnar i att söka tillhörighet, ursprunglighet, urskiljning eller rent av vara förmer. Ja vad vet jag?

Svenska människor skyr inte dåligt väder. Det finns bara dåliga kläder. Det vet väl alla. Krogen i hamnen kunde ju inte hysa hela Sockenfesten under tak. Trots att det regnat av och till under dagen dukades det till långbord på kajkanten av de djärva arrangörerna. Pensionärerna, som alltid är ute i god tid, bänkade sig på de bästa och mest regnskyddade platserna, redan 45 minuter innan festen började. Dottern och jag var också ute i ovanligt god tid. Men det berodde mest på att Maken ropade på oss att han såg att det var mängder med folk som gick ner mot hamnen och att nu fick vi allt skynda oss om vi skulle få någon sitt plats. Det var förmodligen pensionärerna han såg. Han satt vid datorn för att jag hade surfat in på YouTube och sökt på Velvet Underground åt honom. Själv tror jag att han ville bli av med oss så han fick vara i fred och utveckla sin sociala fobi.Jag märkte redan tidigt vart det skull barka hän. Redan innan alla hade fått sin mat. Men att uttala ordet regndroppe på en svensk sommarfest är inte särskillt clever. Nu var det så att fler än jag märkte detta. En del gick hem t.ex Andra satt kvar och drack vin åt barbecuebuffet och låtsades som det regnade så att säga. Bland annat jag och mitt sällskap. Det var tur att jag hade på mig min svindyra designkappa av microfiber från Världens Ände som står emot både regn och vind. Huva har den också.