Jo, jag har faktiskt en katt. Han satt på trappan i morse. Förvånansvärt torr efter det häftiga regnväder som drog över Byn på morgonkvisten.

Gårdagskvällens talare i Ankdammens stora spektakel var socialministern Göran Hägglund. Han är den enda av Alliansens partiledare som kommer att närvara på Cirkusen i år. Stadsminister Reinfeldt och den rappa näringsministern föredrar att semestra med familjen. Kanske ett bättre val, om man säger så.

Nåväl.

I manegen talade socialministern om psykiatrin och rättvisan. Den psykiatriska vården måste ses över och det ska bli lättare att kunna tvångsvårda psykiskt sjuka som inte förmår se sitt eget bästa. Han menar också att psykiatrin fungerar väldigt olika på olika platser i landet. Det används olika metoder utan en allmän överblick om behandlingsmetodernas effekt. Så kan det inte få vara. Han menar att vården inte får präglas av enskilda personers privata tyckanden.

Så långt gott och väl. Nedmonteringen av den psykiatriska vården har pågått länge nu. Från början var det kanske en god tanke. De som arbetade inom psykiatrin åkte till Italien på studiebesök i början på 80-talet och såg på hur man stängde de stora institutionella psykiatriska sjukhusen. De intagna och sjuka inkluderades i samhället där. Så fint skulle det bli i Sverige också.  Man talade om terapeutiska samhällen. Men så bidde det inte i Sverige. Här monterade man ner och hoppades att resten skulle fixa sig självt. Resultatet blev psykiskt sjuka människor som ställdes utanför samhället eller valde att ställa sig själva utanför, tog livet av sig, tog droger eller slog ihjäl andra. En totalt inhuman situation. Inte vet jag om det blir bättre med ökade möjligheter till tvångsvård, men det finns mycket att göra idag ,både inom den slutna och den öppna psykiatriska vården. Det kan Göran Hägglund ha rätt i.

Han kan också ha rätt i att det finns grupper i vårt land som halkat efter i välfärden. Enligt finansdepartementets fördelningspolitiska analyser är ensamstående kvinnor med barn och äldre ensamstående kvinnor de som halkat efter mest mellan 1995 och 2005. Nu menar förståss socialministern att det är sossarnas fel. Själv har jag en känsla av att det inte spelar någon större roll om det har varit sosse- eller högerregering i landet. Dessa grupper har varit på efterkälken hela tiden. De lågavlönade kvinnorna har alltid varit i marginalen i samhället. Det har nog inte med partipolitiken att göra, det är snarare en genusfråga. Eller en gubbfråga i politiken.

Ja, socialministern vill i allfall ha rättvisa åt dessa svaga grupper. Hans eget parti kd tänker till och med dra till med att driva frågan om att de sämst ställda pensionärerna ska ha lite mer pengar och dit hör just gruppen kvinnor över 80.

Jag vill återigen påminna om att allt är en fråga om pengar, när det kommer till kritan. Frågan är om de som styr över kassakistan är villiga att släppa till. Psykiskt sjuka och kvinnor i marginalen är ju inte precis de produktiva grupper som ger sjufallt tillbaka.

Det måste få kosta, som andra sa igår på seminariet om LSS.

Ingen som regelbundet läser denna blogg har väl kunna undgå min klagan över de egendomligheter som ibland infinner sig i samband med mitt modems försök att ta sig ut i cyberrymden. Till min hjälp har jag då Klas, teknikern alltså. Då måste jag ringa honom för att han ska starta om eländet från sin apparatur. Sist jag var utestängd från yttervärlden var Klas inte där. Han hade åkt med frun till BB. Häromdagen såg jag i tidningen att Klas och frun hade fått en liten flicka.

Man blir trött av att vistas i Ankdammen dessa dagar. Folklivet är ganska omfattaden om man säger så.

Jag har varit i orkanens centrum, själva Almedalen, för att gå på ett seminarium anordnat av Föreningen Autism som handlade om LSS. Lagen om Särskilt Stöd och Service. Eller: Leva Som Svensson. Som man kan säga att lagen faktiskt handlar om. Eller vår vardagsförsäkring som en mamma till en 23-årig ung man med autism beskrev denna rättighetslag i sitt anförande.

Alla talare återkom alla till att lagen måste kosta. Bengt Westerberg, som var en av dessa talare, berättade om att när han som socialminister var med och arbetade fram och beslutade om denna nya lag, så var det en av de viktigaste frågorna; det måste få kosta. Det går inte att göra något bra för personer med svåra funktionshinder genom att trolla med knäna. Det måste få kosta att leva som Svensson.

Mamman som talade om LSS som en försäkring, gjorde jämförelsen: "Det kostar för mycket att låta barnen gå i grundskolan de två sista åren. Därför sänker vi skolplikten". Eller " Det kostar för mycket med mödravården, därför kan bara de som har komplicerade graviditeter få mödravård". Skulle vi acceptera det? Aldrig. Därför måste LSS få kosta i ett jämställt samhälle. Hon var trött på att höra att hennes sons självklara rättigheter kostade för mycket. Mamman ville att LSS skulle stärkas ytterligare i framtiden och att besvärsrätten också skulle stärkas för att få mer krut i sig. För verkligheten ser ut som så, att det inte är direkt ovanligt att kommuner utövar lagtrots. Det betyder att man bifaller LSS-insatser, men man verkställer dom aldrig.

Pengarna spelar roll. Det vet ju jag. Det är sällan någon, som har mandat att besluta om saker och ting, tar bladet från mun och säger som det är. Det vet mamman också. Sådant är hon hjärtligt trött på. Jag kände ju igen både den ena och den andra beslutsfattande kommunala tjänstemannen från vårt eget Världens Ände bland åhörarna. Jag hoppas att de fick lite att tänka på.

Så vandrade jag ut till Politikercirkusen för att frottera mig med dagens talare Göran Hägglund. Han stod omgiven av tv-kameror och journalister i ett hörn nere mot den omtalade kongresshallen. Inte nog med att jag fick titta på Göran Hägglund. Jag fick titta på Mats Knutsson och Love Benigh, Aktuellts politiske kommentator respektive reporter. Där var det nästan lika tätt med TV-kändisar som hemma i Byn.

Igår kunde man gå på modevisning på den alternativa Politikercirkusen, Östersjötorget i hamnsilon i yttre hamnen i Ankdammen. En global oas mitt i inrikespolitiken, som det stod i blaskan i morse. På den orättvisa catwalken gick de rara herrarna, kända från Kenoreklamen, iklädda orättvisa kläder. Konferencier var den lokale socialdemokratiske politikern Kea Svensson. Kea berättade om hur kläderna tillverkats av flinka asiatiska fingrar och människor som arbetar 13 timmar om dagen sju dagar i veckan, men ändå inte får ut mer än hälften av sin lön. Frågor om säkerhet och arbetsmiljö åsidosätts helt och för att missförhållandena inte ska upptäckas av utomstående är fabrikerna låsta.

- Därför händer det att människor brinner inne, säger Kea.

Modevisningen arrangerades av organisationen Rena Kläder.

Kea, som kommer från Det Närmsta Samhället här i marginalen, är annars känd för att inte vara husses hund, utan gå sin egen väg i socialdemokratin och politiken. Sådana politiker finns det inte så många av på Politikercirkusen. Han passade bra på Östersjötorget. På Cirkusen är han nog inte tillräckligt lydig. 

Medan resten av riket har dränkts, har växtligheten i Världens Ände repat sig efter resan till Medelhavet för någon vecka sedan. Nu grönskar det igen och vägrenarna blommar. Min sallad kanske växer denna sommar också.

Mona bröt trenden.

I raden av manliga socialdemokrater som avböjt att tala på Politikercirkusen för att visa sin respekt för Palme himself, blev Mona den sosse som ställde sig i talarstolen. Mona var alltså kvällens talare. Hon drog en rekordpublik. Partivännerna var där och lyssnade. Men Persson uteblev. Kanske var det med respekt för salig Palme? Eller också för Mona. Eller också är det för att han sadlat om till reklamman och sådant som politiken inte längre angår honom. Det kan väl inte vara så att han ängslas över vad de gamla kompisarna ska säga, för att han avslöjat sin hjärtans mening om dem i TV. I såfall måste det vara av respekt för Mona.

Vad vet jag, enkel medborgare i Världens Ände

Regnet föll och Cirkusen inleddes under paraplyer i går.

Först ut på plan var Alliansens miljöminister Andreas Carlgren.

Klimatfrågorna stod givetvis i fokus. Det är förvisso inget vi kan förneka  att vi står inför och som vi måste lösa. Att däremot försöka skifta fokus går inte för en särskilt lång stund. Klimatfrågorna är vår tids stora Ångest. Domedagen är nära. Media fokuserar på vår rädsla och skräck för Undergången och alla pratar om klimatfrågorna numera. Till och med en och annan f.d. amerikansk presidentkandidat. När jag var 20 och var med i Jordens Vänner och sa samma sak, så skrattade etablissemanget åt oss. Nu är det annat och alla är rädda.  Det är nästan som under Kalla Krigets dagar, när jag var barn, och alla gick omkring och var rädda för atombomben. Totalförsvaret skickade ut den allvarliga skriften "Om kriget kommer" till alla hushåll. Det gjorde åtminstone mig rädd för att det skulle bli krig.

Nåja.

Miljöministern talade om ett tiopunktsprogram som regeringen vill satsa 40 miljoner på för att rädda Havet.

- Men det räcker inte bara med att vi i Sverige gör något. Vi måste får med de andra länderna runt Östersjön för att kunna få till kraftfulla åtgärder, sa miljöminister Carlgren. Det passade ju extra bra att berätta om dessa räddningsinsatser, eftersom han stod och talade mitt i ett av världens mest nedsmutsade innanhav. På land visserligen, men ett stenkast från sjön. Vår lortiga sjö har inte mått bra på länge. Så det är väl dags att rädda den nu. Fem i tolv.