Pratade just med en av mina blogg-läsare i telefonen om att blogga. Han läser även Carl Bilds blogg och har förstått att bloggen är ett suveränt sätt att ge uttryck för sin mening på ett sätt som gör att det man har att säga kommer närmare mottagaren. Pressen är inte vidare förtjusta i att Carl är bloggare. Speciellt Expressen anser ju att en politiker inte bör blogga. Varför det, undrar jag, utan att vara särskilt glad i Carl Bildt. Det spelar väl ingen roll om en politiker bloggar? Kungen skulle kunna blogga om han skulle vilja det. Bloggen är inte bara Carl Bildts och Kungens möjlighet att göra sin röst hörd utan också den lille mannen på gatans. I Egypten finns många bloggare som kritiserar regimen. De lever farligt. Det behöver inte Carl Bildt och Kungen göra Men bloggning i Egypten är ett sätt att fritt få uttrycka sig, vare sig man tillhör det Muslimska Brödraskapet eller är mot fundamentalistiska strömningar inom islam. I Iran är bloggen ett av de enda sätten för människor att få uttrycka sina uppfattningar i ett icke-sekulariserat samhälle. Inte heller helt riskfritt, trots att Internet ska föreställa en dröm av någon slags yttrandefrihet i demokratisk anda. Men Kungen, Carl Bildt och jag kan lugnt blogga vidare här i Sverige utan att riskera att få knäskålarna söndersparkade i något otrevligt fängelse. Vi kan välja om vi vill använda detta oslagbara fenomen till att säga vad vi vill, skriva om företeelser vi har synpunkter på eller bara berätta vad vi åt till middag.

Ute är det kallt och blåsig, men dock våraktigt. Skatorna verkar fria till varandra och fasantupparna i syrenhäcken håller ihop sitt harem i vanlig ordning.