I fredags brann ett vårdhem för handikappande ner i Lettland. Här bodde både fysiskt funktionshindrade och utvecklingsstörda tillsammans. Gamla och unga människor. Huset var ett gammalt adelsgods från 1800-talet. Det är lätt att förstå att byggnaden inte var anpassad till vårdhem för handikappade personer. I Lettland har det varit förfärligt kallt den sista tiden och människor har haft det svårt att hålla kylan i från sig. Gamla elledningar har överbelastats när man anslutit extraelement och man har säkert eldat allt vad det går i eventuella eldstäder. Det har varit många bränder i Lettland nu. När vårdhemmet brann ner, brann 25 människor inne. De flesta bodde på vinden och var de som var minst fysiskt handikappade. Brandkåren hade svårt att släcka branden p.g.a kylan. Vattnet frös i slangarna.Det är fasansfullt.Jag känner stor sorg.

Vart tog den här dagen vägen?Jag har inte stuckit näsan utanför dörren. Jag vägrar när det är minusgrader och det blåser mer än 5 m/sek. Lite överdrivet kanske, men jag avstår om jag inte måste. Nu börjar min tröstlösa klagan om vassa vindar. Vinden jag talar om är Världens Ändes le Mistral, den hårda nordliga vinden som blåser längs Rhonedalen. I Världens ände heter den Marsgaisten. Om nu någon trodde att den bara blåser i mars, så är det fel. Vass, nordlig vind pågår från februari till maj. Det hjälper inte att solen lyser när vinden är vidrig. Men det är min lott att uthärda denna utsatta plats snåla vår.Dagen ja, det gick fort i nästan sysslolöshet.Några brev. En köttgryta. Lite lyssna på Klingan i dag också.