Dagarna före jul låg det ett vackert julkort på köksbordet en morgon när jag steg upp. Maken hade hittat det i brevlådan när han hämtade in lokaltidningen. Det var från vännerna P och G som alltid skriver en text fylld av värme och kärlek i sina julhälsningar. Så satte jag på radion. I nyheterna hörde jag att just nu finns det 206 asylsökande mindreåriga barn som kommit ensamma till Sverige. De bor i kortidshem, som bara är tänkt som ett tillfälligt boende. Anledningen till detta är att ingen kommun i Sverige vill ta emot någon av dessa barn för ett länrge och mer organiserat boende i väntan på att deras asylansökan ska behandlas. Detta innebär att dessa barn inte får någon hjälp eller behandling från proffesionella med eventuella traumatiska upplevelser, får trygghet från vuxna, leva under mer normaliserade omständigheter,gå i skola och få vara barn i största allmänhet.Vi har också fattiga männsikor i vårt land som inte har råd att köpa julklappar till sina barn. I en del kommuner ingår det inte som livets nödtorft och heller inget som man kan få extra socialbidrag för. Det är en lyx som bara är de rika förunnat.Sverig är ett kontrasternas land.Men FN:s barnkonvention skulle kunna tillämpas även här hos oss.P och G skrev i sin text i julkortet, att vår Herres födelses fest kommer med lindring och hopp. Jag hoppas att de 206 asylsökande barnen och de som inte fick några julklappar i år blir inbjudna till födelsedagsfesten. Hopp och lindring det minsta vi kan bjuda på.