Nej nu får det vara slut på trams om dans, katter och väder! Nu får jag ta och skriva om det bistra allvaret igen! I Situation Stockholm läser jag att tidningen 1999 försökte i ett reportage försökte kartlägga Stockholms hemlösa barn. Då svarade myndigheter och politiker att det inte fanns några. Och om de fanns några skulle de snabbt omhändertas och snabbt få hjälp. Idag finns det faktiskt en hemlöshetsproblematik bland unga människor, som börjat märkas. Det är unga människor som rymt hemifrån, blivit utkastade hemifrån eller har hem som de egentligen inte borde i bo i av olika skäl. De sociala myndigheterna har inga siffror, men en privat organisation som heter Punkt Kom Hem hävdar att 50-60 barn lever på gatan i Stockholm. På något vis känner jag igen detta som en parallell till hur resonemangen går här i Ankdammen i Världens Ände. För några år sedan hävdade de kommunala socialpolitikerna att det inte fanns några hemlösa människor här. Det fanns det bevisligen. En del såg jag själv spår av och en del kände jag t.o.m personligen, vid den tidpunkten. Det var både unga människor och klassiska s.k uteliggare. Frågan om hemlösa har stötts och blötts i flera år, tills Svenska Kyrkan och Röda Korset fick hyra en lokal av kommunen svindyrt, för ett år sedan och Ankdammens första natthärbärge kom till. Natthärbärget har drivits av volontärer och frivilliga med gåvor och insamlade medel. Man tigger mat och utrustning och jobbar häcken av sig. Natthärbärgets platser är alltid fullbelagda. En del har natthärbärget som hem.Man lät en student från socialhögskolan göra en utvärdering och i den kom man kom fram till att de frivilligt arbetande, ofta pensionärerna, gick på knäna och personalbristen var alltid akut och behovet av natthärbärge för hemlösa stort och det behövdes här i Ankdammen. Natthärbärget fortsätter som förut med frivilliga insatser, drivs av Svenska Kyrkan och hjälporganisationer som hyr dyrt av kommunen. Det som verkligen gör mig orolig, det är att den offentliga politiken förnekar dessa människor som av olika anledningar saknar en bostad. Det gör mig inte bara orolig, det gör mig beklämd också. Det går som en röd tråd genom båda exemplen: ”att om vi säger att dom inte finns, så behöver vi inte göra något”. Varför görs dessa människor osynliga i statistik, politik och kommunal debatt? Är den gemensamma välfärden inte gemensam? Man undrar?