Idag klippte R av sladden till mina spotlighters som lyser upp en vacker trädstam längst ner i trädgården. Han har utsett sig till kirskålens självutnämnde bekämpare nummer ett och ansåg att det var nödvändigt att köra gräsklipparen under trädet i halvmörkret för att decimera kirskålens chanser att utveckla sig. Där låg den seriekopplade sladden. R kom inångande och sa ilsket: ”Jag klippte av sladden till din trädgårdsbelysning.500 spänn åt helvete!”. Ja, vad skulle jag säga? Det var ett ju ett faktum. Genom min hjärna svepte då minnet av en julafton, då jag nygravid grät förtvivlat över att julgransbelysningen inte lyste i den färdigklädda granen. Maken sprang med eld i baken på 10 min blankt, ner till centrum och ett varuhus, i den mellansvenska stad där vi då bodde, och bönade och bad Abab-vakterna, som just höll på att låsa varuhuset, att få komma in och köpa en julgransbelysning, därför att hans gravida hustru stod hemma och grät därför att julgranen inte lyste. De var förstående och släppte in honom och julen var räddad hemma hos oss. När jag tänkte på hans hjältedåd, knep jag. Efter det att jag varit ute och plockat ihop resterna efter trädgårdsbelysningen sa jag: ”Jag önskar mig en ny trädgårdsbelysning i julklapp!”

Okej då. Jag ger mig. Det är höst nu.Fast jag måste medge att det fortfarande är varmt.......

Jag vill inte på något sätt hänga ut någon, om nu någon skulle känna igen sig i följande historia. Men vissa saker är antingen för besynnerliga eller alldeles för otänkbara för att få glömmas bort. En person som brukar tvätta i min tvättstuga, tvättade som vanligt sin tvätt en sensommardag i år. Personen brukar sällan ta hand om sin tvätt, utan den brukar kunna ligga kvar i maskinen ett tag, tills nästa person vill tvätta. Ibland flera dagar senare. När jag skulle tvätta fick jag som vanligt lyfta ut flera dagar gammal tvätt ur maskinen. Innan jag öppnade luckan såg jag en groda ligga innanför glaset i luckan på maskinen. ”Återigen en av sonens leksaker som blivit tvättade”, tänkte jag. När jag öppnade luckan och tittade närmare på grodan såg jag att det inte var en leksaksgroda, utan att det hade varit en levande padda. En padda som blivit tvättad i 40 grader. Det var vår källarpadda som blivit tvättad. Ibland bor det en padda i källaren när somrarna är varma. Där är det svalt och fuktigt. Paddorna brukar bli tama och de gillar att bli matade med små gröna larver, som gillar att äta upp våra vinbärsbuskar. De smaskar i sig larverna som om de vore chips. Nu hade den här källarpaddan gått en kvalfull död till mötes bland smutskläder, tvättmedel och 40gradigt vatten. Den var platt efter centrifugeringen och lättkokt. Jag satte på mig plasthandskar för att slippa ta i det koagulerade paddslemmet och bar ut den till R: s kompost, där jag grävde ner den. Helt klart en värdig paddbegravning. Jag berättade historien för min vän tidningsmannen P, som satt och skrev tråkiga löp om trista händelser. Jag föreslog att han skulle skriva om hur personen, som brukar tvätta i vår tvättstuga, hade tvättat en padda och sedan skriva ett löp om det i stället. Hans förslag till löp för en sådan nyhet skulle då ha blivit Rengjord padda inne på sista varvet.

Jag undrar om Klas (katten alltså) har tagit sitt förnuft till fånga eller har förstått att det börjar bli höst nu. Han har sovit i vår säng tre nätter i rad och umgåtts med oss på kvällarna.

2006-10-05Igår slog Tant Tagg till på bussen. Eftermiddagsbussen från staden är alltid full av ungdomar i varierande ålder på väg hem till landet från skolan. Igår var det ganska fullsatt. Jag klämde mig ner bredvid en man i min egen ålder med min ryggsäck, kasse med vattengympakläder, plastpåse med skokartong och givetvis handväska som anstår sig en äkta Tant. Det var bara ett fåtal platser kvar i bussen, när en ung man kom ombord. Han frågade en flicka om han kunde sitta bredvid henne. Hon svarade inte. Han petade på henne och frågade. Hon reagerade inte. Han petade på henne en gång till. Hon varken reagerade eller svarade. Den unge mannen såg mycket besvärad ut och såg sig om efter andra lediga platser. Lite längre bak, snett över gången där jag satt, fanns en ledig plats bredvid en annan ung man. Han var i livligt samspråk med två unga damer som satt bakom honom. Som vanligt lekte ungdomarna med sina mobiler och mp3-spelare och var fullt upptagna med det. Den pojken som inte hade någon plats, frågade om det var ledigt. Inget svar. Han frågade en gång till. Ett otydbart mummel kom från den andre unge mannen, som kunde tolkas som ett negativt svar, eftersom den platslöse pojken såg förtvivlad ut och till sist gled ned på ett ledigt säte som han hittade. Mannen bredvid mig och jag tittade frågande på varandra. Vad handlede det här om? Mannen hade också sett hela händelsen från början och vi var överens om att det vi sett gör en arg, irriterad och ledsen. Jag tuggade på mitt mellanmål, jag är tvungen att få i mig på bussen före vattengympan och funderade ett slag. Så böjde jag mig fram och petade lite på armen på den unga mannen snett över gången. Han låtsades inte om mig heller, så jag petade lite till. Till sist tittade han på mig med troskyldiga blå ögon under en blond lugg. ”Varför fick den andra killen inte sitta bredvid dig när han frågade?”, sa jag. Pojken böjde sig framåt och visade en stor bag som stod på det innersta sätet och menade att den andra pojken inte skulle ha fått plats. Men hallå, tänkte jag, hur dum får man vara, men sa i stället: ”Men du får väl göra som jag, som tränger ihop mina pinaler på golvet och har en del i knät, tills det går av lite folk efter vägen. Sedan kan du bre ut dig. Så är det när man åker buss och den är full”. Efter det kunde jag inte låta bli att förklara att man inte behandlar varandra som luft. Jag frågade honom hur han tror att det känns att bli ignorerad på det sättet, först av flickan lite längre fram i bussen och sedan av honom. Det kunde pojken inte svara mig på, tyvärr. Jag bad att han skulle försöka tänka på att han själv kan vara i samma situation en annan gång. Det känns inte bra att vara utsatt. Man ska visa varandra vänlighet och respekt, även när man åker buss. Detta sa jag och lite till, allt medan den unga mannen stirrade på mig med sina ljusblå ögon och sa ”ja” hela tiden. ”Kärringjävel”, tänkte nog den unge mannen. ”Det skiter väl jag i”. ”Det var bra sagt” sa mannen bredvid mig.Jag blir förbannad när människor bemöter varandra illa. Speciellt när människor som är utsatta och som inte kan försvara sig blir dåligt bemötta. Jag har studerat mänskligt beteende på bussen i många år, inte minst ungdomars. Jag börjar bli rädd att vi i vår iver att uppfostra 80- och 90-talets barn så respektfullt och antiauktoritärt som möjligt där en av ledstjärnorna har varit integritet och självkänsla och respekt, har missat poängen att man också måste visa andra människor respekt. Resultatet har blivit unga människor som går in i vuxenvärlden med en självupptagenhet som gränsar till narcissism. Men jag säger inte att ungdomen var bättre förr.

Läste i personlatidningen igår att det blir många pensionsavgångar de närmsta 10 åren. De stora barnkullarna på 40-talet har nu uppnått pensionsåldern. Det kommer att bli stora personalbrister inom vård och omsorg i kommunen och nu måste man börja fundera hur man ska nyrekrytera personal inför detta. Som vanligt vaknar arbetsgivaren fem i tolv. Det här är ingen nyhet. Det här har redan börjat märkas i verksamheterna. Redan i dag är det brist på utbildad personal inom mitt område - autism och utvecklingsstörning. Att anställa personal "direkt från gatan" är inget ovanligt. Ska sanningen fram är det här inget område som har hög status bland unga idag, här stannar man inte länge. Vi, som inte är tillräckligt gamla för att gå i pension än på ett tag, vi som blir kvar och som ska axla, hur blir det med oss? Mina sista år i yrkeslivetinnan pensionsåldern ser rätt dyster ut. Slimmad personalorganisation, ung och orefaren personal, mager budget, troligtvis liten kontinuitet som skapar svag pedagogisk "röd tråd". Den personal som har en gedingen utbildning med flera terminer med inriktining på enbart utvecklingsstörning kommer att bli alltmer sällsynt. Den personal som kommer att ha utbildning i framtiden har en kort och bred vårdutbildning utan specialisering, där området utvecklingsstörning berörs mycket lite och autism inte alls. Jag undrar om man ska starta en korvkiosk i stället? Nej, nu går jag och tröstar mig med en kanelbulle. Det är visst kanelbullens dag i dag.

Verkligheten har börjat komma i kapp Kung Klas. Efter frukosten bestående av seniorfoder ville han sova i vår obäddade säng en halvtimme. Sedan var det dags för honom att gå ut och skrämma småkatter igen.

Efter i princip 3 månaders torka har det regnat i dag. Det har kännts mer som de eviga regninga somrar vi svenskar ofta brukade klaga på förr i världen. Det har varit + 19,7 här i byn. Säkert lika varmt på stan. Där såg jag en man med rosa kortärmad skjorta. Själv bar jag långärmad tunn, tröja, jacka, långbyxor(med korta ben!)samt paraply. Det mest påklädda sedan i maj, faktiskt.Ur led är tiden. Juliregn i oktober!